Hela den här grejen med missfall är väldigt svår.
Jag märker att människor som inte riktigt känner efter hur det skulle vara att gå igenom är väldigt snabba med att säga -Det är ju bara prova igen! Eller -om det är det värsta man gått igenom så har man inte gått igenom särskilt mycket...
Men jag har varit med om rätt jobbiga grejer, nära och kära som gått bort eller varit svårt sjuka, det är otroligt jobbigt och jag saknar dom än.. det är bara det att det här är en så annorlunda sak att gå igenom, varken lättare eller mindre.
Det är en så onormal känsla att veta att ett liv som är skapat av mig och min man växer i magen och sen helt plötsligt så är det över!
Smärtan är enorm! Både psykiskt och fysiskt.
Sen när det har gått ett tag så börjar man tänka att det kanske var en dröm, att jag aldrig var gravid...
samtidigt som tankarna snurrar över hur stor bebisen hade varit nu och hur det skulle vara att få känna en spark eller tillslut få se vem det skulle ha blivit.
Men det som i verkligheten händer är att man få ta farväl av sitt blivande barn, sin förväntade framtid.
Och hur många möter man inte som säger -Det är helt normalt och ni är friska och försök igen!
När man går igenom sin värsta terror, att försöka igen är jätteläskigt, framförallt utan att ha något slags hjälpmedel eller rådgivning.
Jag röker inte, jag dricker bara när jag inte är gravid eller försöker att bli, jag tar min folsyra och försöker träna..
Då är sjukvården nöjda och släpper taget. Så får man försöka igen.
Hjärtat går ju sönder!
Jag längtar efter mina barn som jag aldrig kommer få lära känna.
Det hjälper ju knappast att älta, men jag gör inte det i min vardag så då måste jag bara få skriva ner mina "riktiga" tankar och känslor...
Jag är så tacksam över allt stöd vi får från familj och vänner.. Det hjälper verkligen!
Tänk om jag kunde få en glimt av framtiden och se oss med ett barn, bara för att få veta att det kommer lösa sig så småningom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar