det får gärna vända snart...

Nu har jag hamnat nere i svackan igen.
Jag såg familjen annorlunda igår. och ärligt talat... hellre 10 barn än inget alls!
Jag blir sååå avundsjuk på alla gravida och alla med familjer...
Jag fastnar med blicken på varenda kotte med barnvagn eller gravidmage.
i morse vaknade jag med ett ryck för att jag kom på att jag är INTE ens i närheten av att vara mamma. Långt ifrån snarare.
Och så önskar jag ibland att jag inte vill ha barn, för då hade jag inte behövt slösa bort så mycket tid av mitt liv på att vara ledsen.
Sen tänker jag att om vi bara får ett barn så lär vi försöka få syskon direkt, för att inte slösa mer tid.
Jag fattar inte att jag har fått sån åldersnojja... Men just nu bara rusar tiden iväg i negativ bemärkelse.
jag vill vara glad och få må bra, i vanliga fall anser jag att man väljer hur man vill se på saker och ting och man väljer hur man vill må. Men det är som att jag har kört fast..
Jag skyller all depp på min bitterhet och avundsjuka just nu.
Jag mår säkert bättre om några dagar.. Jag ska komma igång med träningen och satsa på mig själv ett tag. Plus att vi ska till nya läkaren om lite drygt en vecka.

Nu är den här.

Sådärja. Nu blöder jag.
Inte ett dugg glad över det.
Jag är så enormt less på det här.
Varförvarförvarför kan inte jag bara få vara gravid?
Det kanske bara är meningen att vi inte ska bli föräldrar.
Efter en veckas grym pms med spända bröst, illamående och försenad blödning så är det ju inte konstigt att jag börjar tro att jag kan ha varit gravid.
Men så är det alltså inte.
En måndag serverad med en käftsmäll.
Tack för den.
Idag blir det tungt.

Väntar väntar och väntar.

Här sitter jag med min pms och väntar på att lingonveckan ska börja.. När som helst nu.. Det känns att det är på gång.
Och jag har försökt vara okej med att den ska komma. Men just nu känns det allt annat än ok!
Sen vet jag ju inte NÄR den kommer, efter missfallet så tar det ju lite längre tid (för vissa) att komma in i cykeln igen.
Så vi får se när den behagar komma.
Och jag väntar på provsvaren...
Och jag väntar på att få komma till våran privatgynekolog.
Sen kan man ju säga att jag väntar på storken också.
Mycket att vänta på just nu.
Pms är ju ett jäkla skämt också, inte nog med allt elände så ska man bli ett hormonmonster också!
En depression per månad. Det är ju lagom!
Bläää.

Privat gynekolog.

Idag tog jag tag i det!
Jag ringde en omtalad och väldigt upptagen gynekolog för att boka tid! Och vi får komma dit den 20/3!
Gud så skönt att veta att vi får träffa en person som kan ta hand om oss hela vägen istället för att gå via landstinget och aldrig få träffa samma läkare två gånger!
Jag har skjutit upp det här väldigt länge och nu äntligen har jag fått det gjort :)
Vi ska till Dr Marcus Röbäck. Jag har bekanta som går hos honom och är väldigt nöjda.
Han ville att vi ska ha med oss provsvaren som vi tagit nu och sen får vi se vad som händer.
Ett steg i rätt riktning åtminstone.

Jag blir ju rädd!

Inatt vaknade jag och skulle vända mig om, då dyker tanken upp att tänk om vi inte kan få barn överhuvudtaget?
Tänk om vi sitter kvar i den här sitsen om 10 år?!
Och alla kompisar sitter där med barn i alla möjliga åldrar..
Självklart vill vi adoptera om vi inte kan få biologiska barn. Men jag har hört att det inte heller är särskilt smidigt eller smärtfritt.
Fan vilken ångest det här är!
Jag blir så avundsjuk på alla som får friska barn utan att behöva hjälp på något sätt!

De flesta dagarna så tänker jag inte så utan jag blir genuint glad när det går bra för andra.
Men eftersom att det är tanken att jag ska ventilera här så kommer mina elaka deprimerade tankar.

Jag vill att det här är en mardröm och att jag vaknar upp snart..

Ytterligare en sak som är jobbigt med det här är att det är svårt att hålla sams här hemma, båda är ju ledsna och det gör ju att man inte har något tålamod..
Vissa dagar blir det bara bråk utan att någon av oss vet varför.

Provsvaren på blodproverna borde konma om kanske två veckor..
Hoppas vi inte behöver vänta tre månader på nästa läkarbesök sen.
Fast det vet vi ju att så kommer det bli.
Det är långa vårdköer inom det här.

Nej nu ska jag rycka upp mig och gå till jobbet.

Enkelspårigt.

Jag har instagram. Och nu såg jag hur många blombilder jag lägger ut och bilder på min katt och hundarna... Aldrig bilder på mig...
Jag kanske bara inte är sån som person..
Men jag har bloggen som är mitt ärligaste jag någonsin.
Jag har inte berättat för någon om den.
Den är för min egen skull.
Här behöver jag inte bara lägga ut blombilder och låta fasaden vara intakt.
Här gör det ont, på instagram och facebook är jag en glad och lättsam person som döljer sina problem.

vad händer härnäst?

Efter första missfallet mådde jag så dåligt fysiskt, egentligen psykiskt men jag valde att hantera det fysiskt.
Jag blev väldigt trött och jag frös hela tiden och jag var helt orkeslös.
Jag kunde inte träna, det var fruktansvärt jobbigt att gå upp för en trappa..
Det här höll i sig mellan slutet på november -11 till september -12.
Jag gick på akupunktur, vilket faktiskt har hjälpt mig mycket. Framförallt med avkoppling och att jag slutade frysa.
Jag gick på healing och träffade en helt genomgod människa som även hon hjälpte mig att koppla av.
Jag gick på reflexologi, också det väldigt skönt.
Jag sökte läkarvård eftersom att mina symptom kunde liknas vid sköldkörtelproblem.
Jag har tagit så många blodprov och jag känner att det borde inte finnas fler prover att ta..
Hursomhelst så visade alla provsvar sig vara normala.. Jag var hos en specialist som tog alla möjliga prover för att försäkra sig om att jag inte hade ens en början till sköldkörtelproblem..
Allt var finfint.
Väldigt finfint....

Men nu när vi börjar utredning så tas alla prover om igen.
Min fråga är då: Vad tror dom att dom ska hitta som ingen har hittat tidigare?
Och OM dom inte hittar något avvikande i provsvaren, vad får vi för hjälp?
Vi VILL ha hjälp och vi behöver hjälp.
Men jag tycker det verkar som att vanligaste "hjälpen" är äggstimulering....
Vi har inga problem med det... Vi behöver få hjälp att få bebisen kvar i magen.

Som jag själv misstänker så är det att fostren dör av syrebrist... Jag tror att jag har för dålig blodcirkulation i livmodern, och att blodet där koagulerar för fort.
Men när jag tog upp min misstanke med läkaren sist så sa hon att mina symptom tyder på att jag har rikliga mensblödningar... Jotack det vet jag men det jag pratade om var inte att jag blöder mycket utan om att jag har haft klumpiga blödningar sen jag slutade med p-piller.

Jga har hört talas om kvinnor som får blodförtunnande och sen klarar av en hel graviditet.
Tänk om det inte är svårare än så?!

Det återstår ju att se...

svårt att prata om men lättare att skriva.

Hela den här grejen med missfall är väldigt svår.
Jag märker att människor som inte riktigt känner efter hur det skulle vara att gå igenom är väldigt snabba med att säga -Det är ju bara prova igen! Eller -om det är det värsta man gått igenom så har man inte gått igenom särskilt mycket...
Men jag har varit med om rätt jobbiga grejer, nära och kära som gått bort eller varit svårt sjuka, det är otroligt jobbigt och jag saknar dom än.. det är bara det att det här är en så annorlunda sak att gå igenom, varken lättare eller mindre.
Det är en så onormal känsla att veta att ett liv som är skapat av mig och min man växer i magen och sen helt plötsligt så är det över!
Smärtan är enorm! Både psykiskt och fysiskt.
Sen när det har gått ett tag så börjar man tänka att det kanske var en dröm, att jag aldrig var gravid...
samtidigt som tankarna snurrar över hur stor bebisen hade varit nu och hur det skulle vara att få känna en spark eller tillslut få se vem det skulle ha blivit.
Men det som i verkligheten händer är att man få ta farväl av sitt blivande barn, sin förväntade framtid.
Och hur många möter man inte som säger -Det är helt normalt och ni är friska och försök igen!
När man går igenom sin värsta terror, att försöka igen är jätteläskigt, framförallt utan att ha något slags hjälpmedel eller rådgivning.
Jag röker inte, jag dricker bara när jag inte är gravid eller försöker att bli, jag tar min folsyra och försöker träna..
Då är sjukvården nöjda och släpper taget. Så får man försöka igen.
Hjärtat går ju sönder!
Jag längtar efter mina barn som jag aldrig kommer få lära känna.

Det hjälper ju knappast att älta, men jag gör inte det i min vardag så då måste jag bara få skriva ner mina "riktiga" tankar och känslor...

Jag är så tacksam över allt stöd vi får från familj och vänner.. Det hjälper verkligen!

Tänk om jag kunde få en glimt av framtiden och se oss med ett barn, bara för att få veta att det kommer lösa sig så småningom.

hoppet.

Så. Nu börjar jag blogga.

Vi vill så gärna få ett litet barn. Men det går ju inte riktigt som det ska.
Vi blev gravida första gången i oktober 2011, missfallet kom i v 11.

Sen kom två väldigt tidiga missfall, båda i v 5. så precis i samband med gravtest. (en läkare rådde oss till att inte räkna dessa då så tidiga missfall är väldigt vanliga)

Nu blev vi gravida igen i november 2012, missfallet denna gång kom i v 12.

Vi har tagit blodprover tidigare under 2012 för att se om något uppenbart skulle vara fel, men då var vi tydligen helt friska.

Nu har vi tagit en ny runda blodprover, vi förväntar oss inte direkt att läkarna ska hitta något den här gången heller.
Sen beroende på provsvaren som lär dröja några veckor till så ska vi tydligen få komma nånstans och börja utreda vad våra missfall beror på.

Jag hoppas bara på att få träffa någon som faktiskt har svar och hjälp att ge.

Missfall är liksom inget man bara går igenom utan att ta skada, och nu börjar hopplösheten smyga sig på.
Jag tänker på om någon av graviditeterna hade gått som den skulle...
Då skulle jag antingen vara någons mamma eller vara påväg att bli någons mamma.
Det gör ont att tänka så, men ärligt talat så gör det inte mindre ont när jag tänker på något annat heller.

Hoppas hoppas hoppas att jag och min man kan få hålla ett litet barn snart (eller någon gång överhuvudtaget.)