hoppet.

Så. Nu börjar jag blogga.

Vi vill så gärna få ett litet barn. Men det går ju inte riktigt som det ska.
Vi blev gravida första gången i oktober 2011, missfallet kom i v 11.

Sen kom två väldigt tidiga missfall, båda i v 5. så precis i samband med gravtest. (en läkare rådde oss till att inte räkna dessa då så tidiga missfall är väldigt vanliga)

Nu blev vi gravida igen i november 2012, missfallet denna gång kom i v 12.

Vi har tagit blodprover tidigare under 2012 för att se om något uppenbart skulle vara fel, men då var vi tydligen helt friska.

Nu har vi tagit en ny runda blodprover, vi förväntar oss inte direkt att läkarna ska hitta något den här gången heller.
Sen beroende på provsvaren som lär dröja några veckor till så ska vi tydligen få komma nånstans och börja utreda vad våra missfall beror på.

Jag hoppas bara på att få träffa någon som faktiskt har svar och hjälp att ge.

Missfall är liksom inget man bara går igenom utan att ta skada, och nu börjar hopplösheten smyga sig på.
Jag tänker på om någon av graviditeterna hade gått som den skulle...
Då skulle jag antingen vara någons mamma eller vara påväg att bli någons mamma.
Det gör ont att tänka så, men ärligt talat så gör det inte mindre ont när jag tänker på något annat heller.

Hoppas hoppas hoppas att jag och min man kan få hålla ett litet barn snart (eller någon gång överhuvudtaget.)