Jag blir ju rädd!

Inatt vaknade jag och skulle vända mig om, då dyker tanken upp att tänk om vi inte kan få barn överhuvudtaget?
Tänk om vi sitter kvar i den här sitsen om 10 år?!
Och alla kompisar sitter där med barn i alla möjliga åldrar..
Självklart vill vi adoptera om vi inte kan få biologiska barn. Men jag har hört att det inte heller är särskilt smidigt eller smärtfritt.
Fan vilken ångest det här är!
Jag blir så avundsjuk på alla som får friska barn utan att behöva hjälp på något sätt!

De flesta dagarna så tänker jag inte så utan jag blir genuint glad när det går bra för andra.
Men eftersom att det är tanken att jag ska ventilera här så kommer mina elaka deprimerade tankar.

Jag vill att det här är en mardröm och att jag vaknar upp snart..

Ytterligare en sak som är jobbigt med det här är att det är svårt att hålla sams här hemma, båda är ju ledsna och det gör ju att man inte har något tålamod..
Vissa dagar blir det bara bråk utan att någon av oss vet varför.

Provsvaren på blodproverna borde konma om kanske två veckor..
Hoppas vi inte behöver vänta tre månader på nästa läkarbesök sen.
Fast det vet vi ju att så kommer det bli.
Det är långa vårdköer inom det här.

Nej nu ska jag rycka upp mig och gå till jobbet.